Torsdag 13 september

Stavarnas klingande ljud fortplantar sig i korridorerna. många är uppe redan efter fyratiden.
Vi är de sista ut från vårt plan och då är klockan strax efter 7.30. Fortfarande rätt mörkt ute.
Eva glömmer en del till telefonens laddaren i uttaget visar det sig sedan.

Nytt besök på "sjukan" - denna gång är det inte nådigt i luckan -"lucknuckan" är i sitt esse - tjafsar och går på om att kortet gått ut och jag får inte komma dit. Jag förklarar att jag blivit beordrad och lovad att få komma och visa foten på morgonen. NEJ - ingen nåd. Jag frågar om de har fax så kan FK i Sverige faxa över ett nytt intyg istället för kortet. Nej, någon fax har de inte och email godkännes inte. Jag går ock sätter mig hos Eva och vi är på väg att gå när "tanten" lugnat sig och kommer och säger att jag får skriva på för faktura. Ok för mig - jag betalar gärna.
Får sedan en lapp som jag inte förstår innehållet av - skall jag komma tillbaka en annan tid eller vad. Ny manlig person i receptionen ser snäll ut och kan säkert engelska tror jag. Vänlig men engelskan är det dåligt med. Han förklarar att kortet gått ut - jag vet - men jag betalar.
Han förstår inte och säger att jag inte kan träffa läkaren. Då ropar jag - no doctore - langar upp foten på receptionskanten och förklarar att jag bara skall träffa en sköterska och få foten omlagd.
Skratt utbryter t o m den arga "lucknuckan" drar på smilgroparna. Jag hänvisad nu upp två trappor och får så träffa en sköterska som lägger om alla mina såriga tår. Vilken pärs!
Eftersom vi skall åka till Madrid nästa dag så blir jag ombedd att ta kontakt med sjukvården i Madrid. Aldrig - inte en gång till. Vi bestämmer att jag kommer förbi innan avresan till Madrid och får foten omlagd.
Det andra härbärget i Burgos öppnar kl 12 - vi kommer dit 12.15 och då är det fullt (endast 16 platser). Vi hittar ett pensionat där vi tar in.

På ett av stadens torg träffar vi våra rumskamrater från Zubri - den snälle vietnamesiske mannen och ikonmålaren - så glada vi blev.



Många är statyerna på stadens gator och torg.

Vi återser Sandy och visar henne vägen till härbärget - Susan har skiljts åt på vägen.

På ett av stadens lunchställen - träffar vi den canadensiske mannen som bodde på samma härberge som oss  i Hunto. Hans sällskap den asiatiska kvinnan hade brutit i Pamplona - El Camino var inte hennes "grej". Ja, så kan det också vara. Många är mötena på vägen - men många skiljs åt och finner andra vägar. Vi hörde talas om "caminofruar" som varade en vecka eller så. Undrar hur det har gått för "hunken"?


Inget för oss...



 

Nattamacka..